Hejdå Lanta

Hejdå Lanta

Vad kommer jag då sakna när jag kommer hem. Min mamma frågade detta då hon var och hälsade på och då kunde jag inte svara. Det är fortfarande svårt men vissa saker är självklara. Det jag mest kommer att sakna är den tiden som jag, Mia, Cathrine och Marie har spenderat ihop. Alla har inte varit med alltid men det var en stor trygghet för mig att ha dem runt omkring mig och som vi har skrattat. Ingen av oss kände varandra sedan innan, vi hade träffats vid möjligen ett tillfälle, men inte alla på en gång. Vi är inte speciellt lika, vi är i olika stadier av våra liv och hemma hade vi nog inte träffas.

Jag och Mia kom ner vilsna och förvirrade samma dag. Hon kom från Örebro och jag från Malmö. Hon hade aldrig varit i Thailand tidigare och jag hade aldrig varit på Lanta. Vi funderade i början på var vi skulle bo och enades om två olika ställen under tiden, inget som någon av oss hade valt hemifrån. Hade jag gjort samma resa igen hade jag valt samma boende. Vi gjorde våra visumresor ihop, våra sjukhusbesök och vi hjälpte varandra i allt. Vi har bråkat och vi har skrattat. Hon känns nu i efterhand lite som en syster. För mig känns det konstigast att lämna henne på Lanta. Vem ska nu hjälpa mig med mitt mög innan jag kommer hem till Per.

Marie och Cathrine kommer jag minnas med ett stort leende för det är framförallt det härliga skrattet som de har gett mig som jag kommer att sakna. Vi har skrattat en drös gånger sådär så det gör ont i magen. Vi har alla tre åkt på mängder av utflykter tillsammans på våra moppar och vem ska nu dra iväg mig varje helg på strapatser. Så mycket som vi har gjort på helgerna brukar jag inte göra.

Jag kommer också att sakna de andra i personalen, eleverna och även en del thaimänniskor. Nu kommer jag säkert glömma någon men här kommer en radda: Pio och Djingis på resorten som varit oroliga för oss när vi inte kommit hemoch som fick vår resort att bli ett hem, Gubben i min affär inne i Saladan där jag brukar köpa bakgrejer som hojtar så glatt så fort man går förbi, Pat och Helena där vi har fått göra Batik, Killen på konstaffären som nästan lät oss låna hans folkvagnsbuss vi skulle bara frågat någon gång till, Wood som har tillverkat en jättefin väska till mig och hans fru som alltid pratar på för fullt på thai fastän jag inte fattar ett dyft (påminner lite om momor Elin som trodde att våra släktingar från USA förstår bara man skriker tillräckligt högt), Mook på reaggiebaren som var kär i allt och alla, Boy, broren och Farfar som kunde vara glada när de ville och killen i baren som stod där ensam mån till torsdag och sedan på helgen hade stängt, vår vän nere på Panoramo som alltid var glad av att se oss, vår långtailbåtschaffis som hade ett leende som gick runt huvudet även om motorn gick sönder och bananbåtstanten som ordnade mina resor.

Jag kommer givetvis också att sakna själva ön som plats. Lugnet som ändå finns, havet, stränderna, och moppeutflykterna. Jag har också blivit bortskämd med att slippa städa, diska, laga mat och tvätta. Detta har andra gjort åt mig och det känns behagligt. Det av detta jag har saknat är att laga mat, att själv få lägga till en ny smak och sitta tillsammans med Per vid vårt köksbord är kvalite.