Ha begär

Vi, jag och Mia blev bjudna på en lyxig visumresa av våra chefer. Vi var tvungna att förlänga våra visum och bege oss till Satun för att gå över gränsen fram och tillbaka. Detta är det många som gör och en vanlig procedur på 13 timmar i buss. Istället för att skumpa runt i full buss blev vi erbjudna att åka en minibuss själva med dvd spelare och möjlighet att stanna precis när vi ville för shopping, mat och toabesök. Ryggstäden gick att fälla till liggnivå, det fanns fotpallar och vi kunde njuta ordentligt av vår färd. Första stoppet förutom toabesök blev gränsstationen. Många papper som skulle fyllas i och rutiner som ingen av oss kunde. Det var lite allmän förvirring för oss båda. Det enda vi gjorde i Malaysia var at kissa på den äckligaste toan på länge. Vi gick sedan inom taxfreen som sig bör och där inne låg tre kassörskor och sov men när vi kom tittade de upp på oss och la sig sedan ner igen. Vi hade lite bry för ingen av oss behövde något direkt nu när vi snart skulle hem. Stod framför cigaretterna en stund och de var nästan för billiga för att inte börja röka. 30kr limpan om man inte skulle ha de vanliga fina som kostade 100kr. Vi tog vårt förnuft till fånga och köpte lite vin med oss i stället och whiskey till Far som är på besök. Jag lyxade också till det med en skinnmapp till alla mina papper. Jag har velat ha en sådan länge och tyckte att 150kr var den värd.

Vi begav oss tillbaka til Thailand och blev glatt överaskade när vi fick 60dagar och inte 30dagar till. För min del spelade det ingen roll eftersom jag åker snart men för Mia gjorde det. Nu slipper hon åka fram och tillbaka till Krabi och betala extra för sista veckan. Skönt. Vi satte oss i bussen och åkte vidare mot Trang. Första stoppet i Trang var ett köpcentrum inne i stan. Vi var nu hungriga för det hade vi tidigare prioriterat bort och såg nu fram emot Pizza Company. Här beställde vi in två medium stora pizzor och läsk och när dessa km in insåg vi snabbt att vi hade klarat oss på en. Vi var näsan själv på stället och insåg när vi fick notan att det inte var många thailändare som hade råd att gå hit 350 bath för en pizza dvs 70kr är något som man på en vanlig resturang kan få minst 3 bra mål mat för. Vi gick upp i köpcentrat men nsåg ganska snabbt att klädavdelningen var för tantig och vi ville vänta med vissa inköp till vår kommande Bangkokresa. Efter vårt enda inköp (en klocka till Mia) åkte vi vidare till Tesco. Det var inget direkt vi behövde men jag handlade ändå 4 toppar, några engångsrakhyvlar och lite godis till hemfärden och slutade upp på 1100 Bath dvs 220kr. Detta var nte jättemycket men jag kunde inte hitta mer som jag vile ha. Mia handlade nog för ungefär samma. När jag sedan skulle betala står där ett par framför mig i kassan. De kan vara någonstans mellan 30 och 40år. De hade handlat det nödvändigaste i matväg. Det jag minns var kycklingklubbor, mjölk, grönsaker men det fanns en del mer saker. Summan slutade upp på 310 bath. Tjejen hade bara 300 Bath och när killen tog upp sin plånbok låg där en ynka 20Bathing. Allt som allt ca 60kr. Bakom stod jag med mina toppar och saker som jag verkligen inte behövde. Jag blev helt ställd och illa berörd. Jag funderade på att ge dem 100Bath rakt upp och ner. Jag gjorde det inte, visste inte hur de skulle reagera. Jag ville inte att de skulle känna sig illa till mods. Jag erbjöd dem inte ens astän jag tänkte och det grämer mig. Jag kunde gått efter dem, jag kunde lagt pengarna lite diskret i deras påse. Samtidigt tittar e annan thaikvinna på mig och ser vad jag tänker. Hon ler snällt mot mig, paret står och tittar ner i sina påsar och jag känner mig hemsk. Vi satte oss i våran privata minivan och åkte tillbaka till Lanta. De åkte hem med sin mat och inga pengar. Livet är orättvist och jag har några nya prylar i min resväska som redan tidigare var överfull.